jag borde vara glad...
varför är jag inte det då?

varför ska allting vara så svårt?
nä jag vet ingen har sagt att livet e lätt. men svårt hela tiden, gamla minnen dyker upp, drömmer mardrömmar om natten.. sover inte ordentligt om natten, är ju trött när jag vaknar, har en hemsk huvudvärk hela tiden..
avskyr så mkt nu...
så mkt på mig själv, mitt utseende, min kropp allt e avskyvärt känns det som..
jag vill att ska bli bättre, men vad händer om det inte blir bättre då?
tänk så drygt att alltid må så här.

om jag kunde tyckt om mig själv som jag gjorde innan, vara så glad som jag var innan.
känns som jag har grävt ner mig.
och har en jätte lång väg tillbaka.

kanske är det jobbet, kanske är det att han jag bor med snackar bakom min rygg till Hanna, vilket hon säger till mig, kanske e det för att han springer och gömmer bredbandet och är så jävla otrevlig hela tiden!
tänk, en vän jag kunde prata med innan, se som det har blivit.
men jag tänker inte städa mera.
jag har min morgonpass vecka då jag sköter det mesta, med hjälpa av Jocke och Hanna.
men du får faktiskt oxå sköta ngt här hemma.

livet är då inte lätt,
jag vill vara glad igen.
varför glädjs jag inte åt mitt nya jobb,
kan det vara för att ingen krama om mig igår och sa grattis och var jätteglad för min skull.
alla som verkar vara jätteglada för min skull är så långt borta.

jag bråkar med Jocke, han får tyvärr ta en del av smällarna, men han är inte alltid så perfekt han heller. med tanke på att han inte berättar allt för mig, känns åtminstonde så. men nu ska jag inte bry mig om han och hans cross. för kan han inte berätta allt om det så, inte lyssna på det jag har att säga så.
det är säkert svårt för honom, för alla i hans familj bryr sig om honom och hans cross, men jag gör inte det men det finns alltid andlednigar till varför jag inte gör det.. för så fort jag bryr mig om crossen blir det fel.
men jag älskar honom ändå.

skulle behöva en kram.?!