Igår var det tre år sedan min älskade morfar begravdes, jag saknar honom massvis men vet att han tittar stolt ner på mig.
Kändes inte som om det var tre år sedan jag satt och grät i ett kapell, fruktansvärt.
Även igårkväll när jag ringde mamma kom med ännu ett chockbesked. Att en gammal vän till mamma och pappa har gått bort. Han har alltid funnits i min "uppväxt". Mamma var väldigt ledsen tänkte att jag får ringa pappa om nån dag och höra hur han mår. Så hemskt. 55 år gammal.
Var gång han såg en, sken han upp och sa vad stor du har blivit, tänk när du var liten. Varför minns man allt sånt när människan i sig har gått bort från en. Varför tänkte man inte på det innan?

Jag lovar jag ska uppdatera mig, men denna datan är ett helvete och just nu känner jag mig inte riktigt på topp.
Och kommenterna svarar jag även på lite senare, hoppas ni kan stå ut med det :)

Här kommer morfar begravningslåt, jag bara gråter när jag hör den, tänker på min morfar!♥